Tack gode gud

Efter katastrofen mot Göteborg, där målvaktsfantomen Bahne blev skadad och hans ersättare slängde in två bollar i egen kasse, har HBK:s styrelse reagerat föredömligt snabbt. I stället för att tvingas genomlida en höst med Conny Johansson i målet får vi nu se Kazakhstans landslagskeeper David Loria vakta buren i HBK. Det tycks röra sig om ett lånekontrakt, vilket känns klokt, då Bahne ju är tillbaka till våren samtidigt som Marcus Sahlman återvänder från Trelleborg.

Kanske kan man tänka sig att HBK också tar tillfället i akt att sparka ut Conny med röven före. Man kunde verkligen känna det kollektiva sammanbrottet på Örjan när det gick upp för folk att Bahne var allvarligt skadad. De goa 240-svennarna i blåvittklacken jublade när de såg att Conny var på väg in, och det gjorde de ju rätt i. Alla med en gnutta koll på Allsvenskan vet mycket väl att Conny är seriens i särklass sämste målvakt. På något sätt har detta undgått HBK:s lagledning, men varför gräma sig? Det kostade oss en poäng mot IFK, men nu tycks man ha lärt sig läxan.

Känslostiltje

ICA, Konsum, Bananer i pyjamas - kär fiende har många namn. Det är dock inte utan att man undrar varför i helvete någon bryr sig om Göteborg längre. Ett f.d. topplag på allvarlig dekis sedan tio år och som gång på gång antingen sumpar ofattbara medaljlägen eller är en hårsmån från att åka ur. Vem kan de möjligen reta upp? För inte kan det väl vara så att någon på allvar är sur för att en föredetting som Stefan Selakovic gick dit på skumma premisser? Visst, klubben har inte fått det straff de förtjänar (de borde givetvis åka ur), men de har inte heller haft någon större nytta av sina skumraskaffärer: de är fortfarande lika kassa som de har varit ända sen HBK knuffade ner deras lata röv från tronen 1997.

Är Niclas Alexandersson det som får så många HBK:are att se rött? Tråkmånsen från bonnvischan utanför Falkenberg är ju så komplett okarismatisk att man knappt ser honom om han står rakt framför en. Det kan inte vara möjligt att han kan uppröra några känslor över huvud taget. Så vad är grejen? Det enda problem Wurstjugend har med IFK Göteborg är väl egentligen att HBK inte har spöat dem randiga och rutiga nu på flera säsonger. Men det kommer ju å andra sidan att vara ordnat efter kvällens 4-0-seger.

(Smakar inte lika bra som) Korvpojkarna

Wurstjugend gästade Söderstadion i celebert svartblått sällskap och passade på att prova de lokala vurrarna. Vurre kunde enkelt konstatera att trots ganska spänstig konsistens och skaplig smak når man inte upp till Korvpojkarnas nivå. God senap och extra tillbehör som bostongurka må både smaka bra och se bra ut, men räddar inte en korv som i sig själv inte riktigt kvalar in i toppskiktet. Hemligheten bakom Korvpojkarnas succéwiener är inte spektakulär, utan man fokuserar helt på att göra de enkla sakerna bra. Kanske ett tips till Hammarbys kioskansvariga inför nästa säsong.

By Grabthar's hammer

Se där ett skolexempel på hur rättvisa skipas. HBK kopplar grepp från början, med hög press och en solid defensiv toppat med kirurgprecisa offensiva framstötar. Malmö kom delvis tillbaka, men saknade bett. Och HBK gjorde två mål utan att det andra blåstes av, vilket med de senaste säsongernas track record känns fullkomligt surrealistiskt, men framför allt så paralyserande rättvist.

Stefan Johannesson tillhör ju sannerligen inte Allsvenskans bästa domare, men den här gången fick han det på det hela taget rätt. Möjligen saknade vi ett rött kort på Anders Andersson (jag får alltid för mig att han heter Jöns Jönsson), men varför gnälla över petitesser. Och ska det fortsätta så här, med HBK för en gångs skulle på rätta sidan av domarnas so-so-bedömningar, kan det bli rätt mycket av de här tröttsamma reflektionerna om att det kanske är ett HBK-år i år framöver.

Och just det, vi avslutar med en liten hälsning till Sören Åkeby, och alla de små torrhulkande skåningar som ägnar dagen åt att grina på HBK-fora i stället för att skrubba sina pärer rena från mylla:

Mr. Lundh goes to town

Det är inte nytt, men det är ännu ett vackert minne från Den Där Kvällen I Parken som förtjänar att reminiscas lite extra innan allvaret drar igång på nytt i afton. Scenen är pressläktaren, aktörerna är BoIS-mannen Olof Lundh och Parkenbossen Flemming Østergaard, "Don Ø" kallad. Manus finns här.

Jag skulle så gärna velat se detta med egna ögon, men visst är beskrivningen nära nog för att man ska känna sig nöjd. En så gott som totalt okänd svensk journalist stegar fram till en av grannlandets mäktigaste affärsmän och försöker näpsa honom på hans egen arena, varpå Don Ø ber bonnröven att "pis af" och kallar på vakterna. Det är obetalbart, och jag vore beredd att ge hela min förmögenhet för att åtminstone få se incidenten på video.

Kunglig hovleverantör

Sverige chockar Danmark som hinner återhämta sig och sen bröt, uppges det, helfwetet löst på Parken. Kärt barn har många namn, men Parkenfettot och Terror-Torben är faktsikt de enda som tycks ha dykt upp hittills. Å andra sidan är inte ännu en full dansk bland miljoner så värst intressant. Desto mer intressant är det att Sverige representerades av hela fem spelare som kommit fram i HBK, varav fyra i startelvan (Mini, Petter, Ljungan och Alex. Mackan hoppade in i andra). Detta innebär att HBK är den klubb som levererat flest lirare till landslaget av idag. Men tacka oss inte - vi gör det så gärna.

Att vara Axel Schulman