Esk eller kolera

Glädjen var stor hos de flesta HBK-supportrar igår kväll, när det stod klart att årets guldboll inte tilldelades vattenbäraren Linderoth, vilket den gängse logiken (nja) annars föreslog, utan helt enkelt den som har varit bäst av de svenska fotbollsspelarna i år. Vinnaren var givetvis Fredrik Ljungberg. Killen som lotsade fram ett ungt och oerfaret Arsenal till Champions League-final (där man föll knappt mot betydligt mer meriterade - och därmed rättmätigen favorittippade - Barcelona). I landslaget är det Ljungberg som bär fram hela offensiven. Hans slit och vinnaranda lyfter hela laget. Därför är det också han som saknas mest när han inte är med.

2006 är också året då Ljungberg äntligen erövrade titeln som lagkapten i det svenska landslaget. Där gnällpellen Mellberg levt högt på sitt oförtjänta rykte som hyvens och hårdför härförare i försvaret är det Ljungberg som har varit den informelle ledaren, med sin oslagbara vinnarinstinkt och självklara instinkt för vad som bäst tjänar laget.

Givetvis svider dessa insikter rejält hos somliga. Mellberg lär knappast ha jublat när hans gamle antagonists namn ropades ut på fotbollsgalan; inte heller de AIK:are som gnisslat tänder hela kvällen över uteblivna priser (när det gäller Norling hade de också all anledning till det). Bland dessa AIK:are finner vi Dagens Nyheters mycket uppskrivne sportkrönikör Johan Esk. Han är ett litet mysterium i sig, som sportkrönikörer gärna är. Han uppvisar mycket sällan minsta tecken på en begåvning utöver gemene Samhallanställds, men behåller sin plats som förstekrönikör hos landets största dagstidning och har rentav fått pris som landet främste sportkrönikör. Detta kan rent teoretiskt bero på att Vurre undantagslöst endast läser om fotboll, och därmed har missat hundratals fullständigt bedårande och fantabulous krönikor om savate, boule och isdans.

Esk kallar valet av Ljungberg för "märkligt och fel" - två adjektiv som får mig att å det grövsta ifrågasätta både hans yrkeskompetens och hans mentala hälsa. Själv hade lilla Sagas pappa velat se Henke Larsson få Guldbollen. Larsson, som tjurade sig igenom VM och som agerade inhoppare under stjärnspäckade Barcelonas väg mot titlarna i La Liga och Champions League. Ah, och han vann svenska cupen med Helsingborg också. Sannerligen icke att förglömma.

När det gäller Ljungberg bortser Esk helt från spelarens ansvarsfyllda roll som pappa i ett ungt Arsenal, och fokuserar helt på ett VM där han obegripligt nog anser att både Larsson och Linderoth var bättre. "När landslaget var groggy efter tyska sturm-und-drang-överkörningar var det Fredrik Ljungberg som gick längst fram när laget knöts ihop under EM-kvalhösten. Måste ha varit det juryn gick på.", filosoferar Johan, bitter i hågen, medan han känner efter så att skygglapparna sitter som de ska. Därmed lägger han ännu en fullfjädrad facedive från trovärdighetens träd till den i rasande takt växande högen (där vi även hittar små pärlor som "Hellre Özkan än Zlatan").

Men mest engagemang i dagens krönika märker man ändå av när Esk andlöst berättar att orkestern spelade en namngiven Ulf Lundell-låt under en av prisutdelningarna. Antagligen säger det mer om Esk än hela den här texten. Nå, jag låter resten stå kvar i alla fall.