Frayed ends of sanity

Anledningen till den långa tidsrymd som förflutit sedan den senaste postningen är givetvis att eder Vurre har legat inlagd på sjukhus. Jag fick en böld i röven, och i takt med att jag såg att HBK, svensk fotbolls flaggskepp sedan tio år, låg fast förankrade i botten av tabellen, medan fuskbygget Helsingborg och genomruttna huliganföreningen AIK kämpar i toppen, gav jag helt enkelt upp hoppet om livet. Jag orkade inte kämpa ens ett uns, och den relativt okomplicerade bölden utvecklade sig snart till en ganska komplex infektion. Jag ville ju inte leva, och följaktligen lämnade min kropps immunförsvar helt enkelt in. Om en så god förening som HBK ligger i botten medan fuskande skåningar och verklighetsfrämmande stockholmare får medalj, ja, då kan det ju inte finnas någon gud.

Jag var nära döden ett tag, det ska medges. Men jag fick hoppet tillbaka. Jag flögs i helikopter till Strömvallen i Gävle, och när Arvidssons praktpärla borrade sig in i krysset bakom deras målis vaknade hoppet på nytt. Att AIK vann mot förbittrade gammeltackorna IFK sved, men en gnista av hopp tändes ändå inom mig. HBK har ju under hösten visat att de, när de är som bäst, spelar ut alla de som normalt pekas ut som bäst i landet - Hammarby, Helsingborg, AIK. Nästa år börjar HBK inte med något rubbat målkomplex, och när det är borta ligger vägen mot nya framgångar öppen.

Bölden i röven är nu nästan helt läkt. Jag kan sitta, springa och blogga precis som ett vanligt barn. Tack Magnus Arvidsson, tack Gais för att ni stod emot de räliga råttorna och tack Malmö för att ni tar poäng på söndag.