VM-special: Jogo bonito i min röv

Det är rätt svårt att skriva det här inlägget utan att verka bitter.

Men det är okej. Mitt behov av att skriva av mig om mitt hat gentemot det brasilianska landslaget i fotboll är för stort för att hållas tillbaka av sådana petitesser. Som vanligt kommer "brassarna" att vinna fotbolls-VM i år, och som vanligt har de gjort det utan att visa upp något vidare underhållande spel - de vittomtalade "sambatakterna".

Ändå skrivs det bokstavligt talat spaltmil om detta landslag inför varje VM. Spaltmil om hur fantastiskt Ronaldo, Ronaldinho, Kaká, Adriano och Robinho kan spela. Nyckelordet är kan. Med viljan är det sämre ställt. Vad har vi fått se hittills? Ett snyggt långskott av Kaká i första matchen. Lite skyttekungstakter av Ronaldo. Övermänsklig löpkapacitet från Cafu.

Ni inser vid det här laget att namnen ovan skulle kunna bytas ut mot Daniel Andersson, Henrik Bertilsson och Klas Ingesson. Så vad är grejen? Vilken är hållhaken? Romantiken kring Brasilien kan jämföras med den kring Bajen. Bajen var loserlaget som hellre spelade snyggt än bra, och som än höll till i allsvenskan, än i tredjedivisionen. För fansen spelade serietillhörigheten ingen större roll, så länge de kunde vallfärda för att se sina hjältar slå tunnlar, klackpassningar och förlora med 1-4 mot Brommapojkarna varannan helg. Brasilien vann visserligen en del förut - segern 1970, i Mexiko, var deras tredje genom tiderna. Därefter tog det 24 år innan man åter stod som vinnare i ett VM. Däremellan var man som det Bajen vi känner från vår barndom - snyggt spel, men man saknade det där lilla extra - det som vinner mästerskap.

Och här någonstans tror jag att vi hittar problemets kärna. Det var under den här perioden som lejonparten av dagens fotbollsfantaster - och vad viktigare är: fotbollsskribenter - växte upp och lärde sig älska fotboll. Och närmare bestämt jogo bonito. Förlorarnas revansch. Och eftersom journalister till mans (det handlar uteslutande om män här) ser sig själva som orättvist åsidosatta underdogs hade de inga problem att tidigt identifiera sig med "brassarna" - vackra förlorare som inte var tillräckligt cyniska för att ta det sista steget.

Som alla bekväma vanföreställningar är den här svår att släppa. Se bara på Sören Cratz, som gjorde sitt bästa för att förstöra myten om Bajen, med fult spel och sportsliga framgångar. Han åkte ut i kylan, han. Och i kväll håller Wurstjugend tummar och tår för att Ribéry och hans kamrater förpassar Brasilien, och kulten kring dem, i samma riktning. Allez les bleus!