Esk eller kolera

Glädjen var stor hos de flesta HBK-supportrar igår kväll, när det stod klart att årets guldboll inte tilldelades vattenbäraren Linderoth, vilket den gängse logiken (nja) annars föreslog, utan helt enkelt den som har varit bäst av de svenska fotbollsspelarna i år. Vinnaren var givetvis Fredrik Ljungberg. Killen som lotsade fram ett ungt och oerfaret Arsenal till Champions League-final (där man föll knappt mot betydligt mer meriterade - och därmed rättmätigen favorittippade - Barcelona). I landslaget är det Ljungberg som bär fram hela offensiven. Hans slit och vinnaranda lyfter hela laget. Därför är det också han som saknas mest när han inte är med.

2006 är också året då Ljungberg äntligen erövrade titeln som lagkapten i det svenska landslaget. Där gnällpellen Mellberg levt högt på sitt oförtjänta rykte som hyvens och hårdför härförare i försvaret är det Ljungberg som har varit den informelle ledaren, med sin oslagbara vinnarinstinkt och självklara instinkt för vad som bäst tjänar laget.

Givetvis svider dessa insikter rejält hos somliga. Mellberg lär knappast ha jublat när hans gamle antagonists namn ropades ut på fotbollsgalan; inte heller de AIK:are som gnisslat tänder hela kvällen över uteblivna priser (när det gäller Norling hade de också all anledning till det). Bland dessa AIK:are finner vi Dagens Nyheters mycket uppskrivne sportkrönikör Johan Esk. Han är ett litet mysterium i sig, som sportkrönikörer gärna är. Han uppvisar mycket sällan minsta tecken på en begåvning utöver gemene Samhallanställds, men behåller sin plats som förstekrönikör hos landets största dagstidning och har rentav fått pris som landet främste sportkrönikör. Detta kan rent teoretiskt bero på att Vurre undantagslöst endast läser om fotboll, och därmed har missat hundratals fullständigt bedårande och fantabulous krönikor om savate, boule och isdans.

Esk kallar valet av Ljungberg för "märkligt och fel" - två adjektiv som får mig att å det grövsta ifrågasätta både hans yrkeskompetens och hans mentala hälsa. Själv hade lilla Sagas pappa velat se Henke Larsson få Guldbollen. Larsson, som tjurade sig igenom VM och som agerade inhoppare under stjärnspäckade Barcelonas väg mot titlarna i La Liga och Champions League. Ah, och han vann svenska cupen med Helsingborg också. Sannerligen icke att förglömma.

När det gäller Ljungberg bortser Esk helt från spelarens ansvarsfyllda roll som pappa i ett ungt Arsenal, och fokuserar helt på ett VM där han obegripligt nog anser att både Larsson och Linderoth var bättre. "När landslaget var groggy efter tyska sturm-und-drang-överkörningar var det Fredrik Ljungberg som gick längst fram när laget knöts ihop under EM-kvalhösten. Måste ha varit det juryn gick på.", filosoferar Johan, bitter i hågen, medan han känner efter så att skygglapparna sitter som de ska. Därmed lägger han ännu en fullfjädrad facedive från trovärdighetens träd till den i rasande takt växande högen (där vi även hittar små pärlor som "Hellre Özkan än Zlatan").

Men mest engagemang i dagens krönika märker man ändå av när Esk andlöst berättar att orkestern spelade en namngiven Ulf Lundell-låt under en av prisutdelningarna. Antagligen säger det mer om Esk än hela den här texten. Nå, jag låter resten stå kvar i alla fall.

Favorit i repris

Mannen.

Klarspråk

Dulle går i dagens HP ut med det glädjande beskedet att inga andra klubbar än HBK är aktuella för honom om han stannar kvar i Sverige. Det tycks som som Dusan, liksom många före honom, har fått lära sig på det hårda sättet att man måste tala klarspråk med rubrikkåta skvallermurvlar.

Visst är det brytningstid, men inte som man kan tro

Efter två riktigt ruttna säsonger för HBK vill lagets mest kände spelare Dusan Djuric röra på sig. Han har fått nog av bottenstrid och utebliven utveckling och vill helst utomlands, men om det kniper (och det tycks det onekligen göra för närvarande) kan han tänka sig att spela i en annan allsvensk klubb.

Stackars Dusan. Efter succén 2004, där han var en Niklas Skoog-filmning från att bli guldhjälte (och därmed ha vägen mot de stora ligorna öppen), har han fått harva i botten med ett alltmer desillusionerat HBK. Landslagsplatsen som låg på lut har sakta glidit honom ur händerna, och medelmåttor som Kennedy Bakirioglü och Martin Ericsson går nu före hos förbundskaptenen. Och allt är HBK:s fel. HBK:s och Janne Anderssons. Eller?

När HBK härom dagen offentliggjorde värvningen av finske målvakten Magnus Bahne fick Marcus Sahlman ett mindre frispel. Sahlman tog över som förstemålvakt efter att Conny Johansson inlett höstsäsongen katastrofalt och krönt sin usla matchrad med att skänka bort poängen borta mot Öster. Enter Sahlman. Returen mot Öster när serien vände gick bra, 1-0 till HBK och Sahlman såg skapligt stabil ut. De matcher Marcus tidigare har gjort i a-laget har alla varit hyfsat okej, men i varje match har han blandat fina räddningar med huvudlösa misstag. Ett exempel är cupmötet med Gais förra året - HBK var inte bra, men vore det inte för att Sahlman skänkt bort två mål (matchen slutade 2-1 till de grönsvarta) hade man kunnat ta hem det ändå. Sahlmans dåliga målvaktsspel kostade HBK segern.

När HBK nu tycker att Sahlman inte riktigt håller för att lyfta HBK från botten, mot toppen reagerar alltså den 21-årige målvakten med att sparka bakut och deklarera att han vill lämna klubben, ju förr desto bättre. Det är bra, han ska vara förbannad, säger somliga. Visst ska han det, men ska han verkligen reagera på analast möjliga vis och ge upp direkt, utan kamp? I år har han visat upp en del lovande takter, men han har också kostat laget ett antal poäng. Anser han sig då vara en färdig målvakt som utan omsvep borde föräras med platsen som förstemålvakt? Marcus menar att han har lärt sig mycket i år, men det är uppenbart att det återstår en hel del. Till exempel att inte följa minsta motståndets lag och springa iväg vid en motgång.

Dusan uppvisar en delvis liknande attityd, men det finns några avgörande skillnader. Dusan tycker att HBK:s kräftgång i serien har hämmat hans utveckling, vilket delvis är sant. Vad han inte nämner är sin egen del i nämnda kräftgång. Dusan är en fantastisk fotbollsspelare, men inte sällan glömmer han att spela för laget och lägger sin energi på ännu ett snyggt tekniskt nummer i stället för att slå den öppnande passningen. 2004 hade han lekkamrater som Sharbel och Mackan, men de gångna två åren har det varit mindre roligt på plan. Gunnar dansade en sommar (och höst), men annars är det Dulle själv som har dragit ett tungt lass när det gäller offensiven. Martin Fribrock har haft höga förhoppningar ställda till sig, men har inte börjat leverera förrän sent på hösten i år. HBK har inte rikgt fått fram de duktiga lagkamraterna att ackompanjera Dusan, men Dusan själv har inte haft lyskraft nog att bära fram offensiven. I det avseendet har ingen av parterna mer anledning att vara besviken än den andre.

Sedan har vi det här med laguttagningarna. Janne har haft en svårförklarlig förkärlek för att placera Dusan på kanten. Att man gör det under en match där det bevisligen fungerar dåligt med honom i en central roll är en sak, men att låta honom starta där utifall att motståndarna skulle kunna markera bort honom känns bara fantasilöst. Sina bästa insatser har Dusan ju de facto gjort när han har spelat centralt - Hammarby borta, Helsingborg borta, AIK hemma (tills han flyttades ut på kanten...). Dulle vantrivs uppenbart med det, medan Janne säkerligen provoceras av spelarens uppstudsighet. Ingen spelare är större än laget, men hur viktig är prestigen för Janne i den här frågan?

Frustrationerna gör luften tung kring Örjans Vall, och alla tycks skylla på alla. Konsekvensen för oss som bara uppgivet kan se på är att vi ser ut att förlora en av klubbens största talanger någonsin för kaffepengar, och därtill eventuellt till en konkurrerande förening. Hur jävla kul låter det? HBK är, och vill fortfarande delvis vara, det hemvävda alternativet. För att ge den bilden trovärdighet krävas att man har lokala förmågor som spelar en roll utöver galjonsfigurens. Ante G, Emil, Joel Johansson, Fagercrantz (som just nu tränar med FFF), Sahlman, Peter Larsson och Tibbe är Halmstadkillarna i laget, utöver Dulle. Bland dem är det egentligen bara Peter som har riktig star quality. Att tappa Dulle till en svensk klubb skulle alltså innebära inte bara missade inkomster i form av att man tvingas acceptera ett betydligt lägre bud än man borde och att en konkurrent blir starkare, det skulle också betyda en rejäl prestigeförlust för klubben som gjort det till en (på fakta väl underbyggd) princip att inte sälja sina stora talanger inom landet.

Det talas om att HBK säljer sin själ som tar in en ny, etablerad målvakt i stället för att lita till att Sahlmans talang ska blomma ut nästa år. Så fan heller. Däremot är Vurre rädd att man gör det om man släpper en sådan HBK-symbol som Dusan Djuric till en annan svensk klubb. Där får vi hoppas att ledningen inser sitt ansvar, och handlar därefter. Sätt ett fast pris, ge en bra jävla lön (Turbo och Joel har slutat, och kom inte och säg att de spelade gratis) och se till att laget - och Dusan - nästa säsong är så bra att det slumrande intresset från alla de klubbar som hittills har spanat in Dulle åter väcks. För er skull, och för vår.

Frayed ends of sanity

Anledningen till den långa tidsrymd som förflutit sedan den senaste postningen är givetvis att eder Vurre har legat inlagd på sjukhus. Jag fick en böld i röven, och i takt med att jag såg att HBK, svensk fotbolls flaggskepp sedan tio år, låg fast förankrade i botten av tabellen, medan fuskbygget Helsingborg och genomruttna huliganföreningen AIK kämpar i toppen, gav jag helt enkelt upp hoppet om livet. Jag orkade inte kämpa ens ett uns, och den relativt okomplicerade bölden utvecklade sig snart till en ganska komplex infektion. Jag ville ju inte leva, och följaktligen lämnade min kropps immunförsvar helt enkelt in. Om en så god förening som HBK ligger i botten medan fuskande skåningar och verklighetsfrämmande stockholmare får medalj, ja, då kan det ju inte finnas någon gud.

Jag var nära döden ett tag, det ska medges. Men jag fick hoppet tillbaka. Jag flögs i helikopter till Strömvallen i Gävle, och när Arvidssons praktpärla borrade sig in i krysset bakom deras målis vaknade hoppet på nytt. Att AIK vann mot förbittrade gammeltackorna IFK sved, men en gnista av hopp tändes ändå inom mig. HBK har ju under hösten visat att de, när de är som bäst, spelar ut alla de som normalt pekas ut som bäst i landet - Hammarby, Helsingborg, AIK. Nästa år börjar HBK inte med något rubbat målkomplex, och när det är borta ligger vägen mot nya framgångar öppen.

Bölden i röven är nu nästan helt läkt. Jag kan sitta, springa och blogga precis som ett vanligt barn. Tack Magnus Arvidsson, tack Gais för att ni stod emot de räliga råttorna och tack Malmö för att ni tar poäng på söndag.