Vårens viktigaste players, del 1: Lars-Åke Lagrell

Den småländske julgrisen Lagrell har onekligen varit en av den swenska fotbollsvårens absoluta huvudfigurer. Han har bespottats för att huvudlöst odemokratiskt ha valt pengarna framför den allmänna tillgången när man förhandlade om tv-avtalet för allswenskan, han har skällts ut av tyska horor, kritiken mot fotbollslandslagets järnridå gentemot pressen fortsätter att öka och Öster kippar efter luft i seriens bottenträsk.

Lars-Åke låter sig som synes dock inte nedslås i första taget. Sicken jälla klippa.

Det gyllene snittet

Vi hann inte mer än ta en tugga av den vattniga ursäkten till korv dom kränger för 25 spänn på Olympia innan hemmalaget hade fuskat till sig 1-0. Skönt att att rättvisa skipades omgående, exekverad via Dulles släta panna. 1-1 kan man dock inte vara nöjd med. HIF var kassa och borde ha fått däng - då hade inte Benny Hills avsked känt så orättvist heller. Efter en smärre sportslig succé som en poäng mot HBK måste det kännas otacksamt att få kicken.

Över helgen har jag haft tid att filosofera lite över HBK:s sits i år. Vad jag har kommit fram till är att man bör ta en seger i kväll för att få lite tid att andas. Av dom lag man ännu inte mött är AIK och IFK topplag, medan Öster och Gefle bör utgöra väldigt små hinder. I fyra matcher mot de här lagen kan man kräva minst sju poäng, men de är långt ifrån självklara. Hittills ligger HBK på en poäng per match. Även om vi för närvarande har några lag bakom oss är en poäng per match ett nedflyttningssnitt. Utsikterna att höja snittet finns, och det kan uppnås efter VM-uppehållet, men det vore klart värt att få upp det ett snäpp redan i kväll.

Tommy, Turbo och Emil saknas. Samma med Anklev. Dom tre första hade varit givna i startelvan om de varit friska. Men ändå - det är bara Kalmar. Dom har haft ett par bra säsonger, men även dom själva börjar inse att dom kanske har passerat sitt zenit. Förra årets tredjeplats kommer man sannolikt aldrig att toppa. Det som återstår är att hänga kvar och jävlas med Bajen, samtidigt som man låter lagkaptenen gnälla av sig sin bristande självkänsla på motståndarna och den stackars saten till domare. Henrik Rydström, no te respeto.

E de match ida ellaur!?

I eftermiddag bilar vi till Helsingborg för att se HBK ta sin andra raka seger mot pajiga HIF. Laget med Allsvenskans fulaste dräkter tycks inte veta vilket ben dom ska stå på i år. Topp eller botten? Man har tidigare jobbat ihop ett rykte som kyrkogård för unga talanger, och de senaste i raden av lovande spelare som förspiller sin talang på Olympia är Eldin Karisik och Andreas Granqvist. Karisiks kontrakt går ut i höst, och han är tveksam till att skriva på ett nytt. Av förståeliga skäl - Benny Hill-lookaliken Peter Swärdh kan inte bestämma sig för om han vill ha honom på kanten eller på bänken. Båda är dock främmande för Eldin, som helst av allt spelar centralt på mitten. Läge för honom att göra en Fribrock och gå som bosmanfall till Blausvaat i höst?

HBK har Ante G avstängd efter en radda fåniga varningar, och det är kanske inte bara bra. Ante har ju varit grym i år som ersättare för Turbo, och nu saknar vi plötsligt våra två solklart bästa defensiva innermittfältare. Det är antagligen nu vi skulle ha haft kvar välväxte ynglingen Johan Mangfors i laget. Sen är det fan läge att sätta in Gunnar igen. Skyttekungar hör inte hamma på bänken.

Men avstängningar eller inte: HIF borta är inte en match HBK ska behöva förlora. Skåningarna har ett par duktiga anfallare, men Conny och de andra har nollat betydligt bättre offensiver i år. Det här hänger på HBK själva - kan man ta sig i kragen och göra några jävla mål?

Like a boss

Han kommer från Litauen, är 187 cm lång och väger närmare 90 pannor. Han är hård som en jävla sten och han är med rätta allsvenskans mest fruktade spelare. Om inte annat kan ni ju fråga frökenliraren Derek Boateng hur han upplevde sin debut för Gnaget på Örjans Vall för några somrar sen.

Tillsammans med Tommy Jönsson bildar Zvirre seriens bästa mittbackspar. Det brukar vi säga av princip (för det gör vi och några andra klubbars, som Göteborg, fans varje säsong), även om det inte alltid är helt sant - konkurrensen är hård. Men det var sant 2004 och det är ännu sannare i år, för HBK har bara släppt in två mål, varav ett på en feldömd straff och ett på lika delar vilja och tur från någon elfsborgare efter att de vunnit en hörna trots att de sekunderna innan själva sjabblat ut bollen. Ja, det låter som bortförklaringar, men jag vill få dig att fatta - HBK har släppt in noll spelmål på sju matcher.

Zvirgzdauskas har varit i magisk jävla form. Paulinho (den frånsprungna killen till vänster, han som ser ut som en groda), Quirino, Afonso och Dioh Williams är några som har försökt, men ingen har fått in bollen bakom Conny Johansson. Sug på den. Ingen tar sig förbi Zvirre, och de som försöker vet att de kommer att ha ont i en vecka.

Är man så grym ska man givetvis ha en egen signaturmelodi. Och du får ladda ned den här:

Slim Thug - Like a boss

23 små negerpojkar

Igår släpptes den svenska VM-truppen av förbundsledningen. Inga större överraskningar för oss som följer svensk fotboll - möjligen var det en smula otippat att i landslagssammanhang omeriterade Fredrik Stenman togs ut. Samtidigt är hans konkurrenter varken många eller särskilt duktiga. Stenman blir ännu ett bevis för att en ung och lovande svensk spelare bör lämna Allsvenskan snarast för att börja samla den rutin som Lars Lagerbäck anser nödvändig för att på allvar ta fajten om en plats i landslaget.

Men det är inte alltid det funkar. Vi har ju sett det så många gånger att det börjar kännas som ett givet faktum att du måste flytta utomlands för att räknas - i HBK har vi sett det hos t.ex. Petter Hansson och Michael Svensson - Stefan Selakovic fick aldrig riktigt chansen, inte ens i Heerenveen. Och det är just det - det är inte givet ens om du flyttar, om du för spela regelbundet, om du presterar bra och har enorm talang. Fråga Alexander Farnerud. Han är ordinarie i Strasbourg - låt vara att de åker ur den franska högstaligan när serien snart summeras. Han gör bra ifrån sig, han producerar sina poäng (tre mål och fem assist i ett bottenlag är okej) och han har fortfarande en fantastisk potential. Men han är iskall i förbundets ögon.

Efter att ha varit U21-landslagets kelgris i flera år är han plötsligt utfryst, som en annan Tommy Jönsson. I en perfekt värld hade han tagit antingen Mattias Jonsons eller Johan Elmanders plats i truppen - förmodligen den senares. El Mander har inte direkt glänst i landslaget när han har fått chansen, även om han har gått desto bättre i Bröndby. 25 år gammal kan han inte längre gömma sig bakom talangepitetet, och om någon säger att han är med för att "se och lära" är det något allvarligt fel med laguttagningen. Och innan ni slentrianmässigt konstaterar att "det är det ju" vill jag flika in att jag har den största respekt för Lasse Lagerbäck. Han är en mycket intelligent och ambitiös herre, och jag räknar med att han ser kvaliteter i Johan Elmander som denne inte har visat upp i blågult förut.

Men innan vi glömmer bort Alexander Farnerud igen: han är en av de stora talangerna inom svensk fotboll (ja jag vet - och jag använder inte heller vanligtvis den benämningen på spelare över 19). Han kan spela i anfallet och på mittfältet, och är antagligen allra bäst som offensiv ytter. Har vi gott om dem? Håller Wilhelmsson och Ljungberg horder av unga talanger utanför truppen? Knappast. De som kan konkurrera är Sharbel Touma, Kennedy Bakircioglü och Tobias Hysén. Spelare som Jeffrey Aubynn (inte tillräckligt bra) och Martin Ericsson (inte i rätt position på kanten) ser jag inte som alternativ. I Farnerud har Sverige en högst kompetent, utvecklingsbar, spännande och häftig ytter som skulle kunna överraska i ett VM-slutspel. Varför är han inte med - ens bland reserverna?

Målvakterna är det inte mycket att snacka om. Förbundskaptenen ser något stort i John Alvbåge och vill ge honom chansen i truppen för att se hur det går. Själv känner jag inte riktigt Alvbåges omtalade talang - det kan hänga samman med de usla insatser han gjorde mot HBK under ÖSKs senaste säsong i allsvenskan. Hur som helst får han inte spela - skadar sig Isaksson är det Shabaan som tar platsen mellan stolparna.


På det hela taget bra, alltså. En grej som gnager lite grand på mig, och som jag inte riktigt kan släppa, är det här med innermittfältarna. Jag har, till skillnad från de flesta, inga problem med att en viss MFF-mittfältare är med. Men vad händer om det han eller Linderoth skadar sig? Från reserverna finns det inget att hämta, ty där finns inga innermittfältare - åtminstone inga med defensiva kvaliteter (Kennedy kan ju med lite välvilja ses som en offensiv innermittfältare). Så var är Pontus Farnerud? Granitkäken Johan Arneng? Många med mig vill se Marcus Lantz i diskussionen, men den biffen är vid det här laget tradition och lär inte brytas. De två förstnämnda är inga stjärnor direkt, men kan till nöds hoppa in och säkert göra en lika bra insats på mitten som Niclas Alexandersson - om inte aningen bättre.

Och givetvis - Dusan Djuric. Att den här svale killen inte är uttagen bland reserverna är givetvis rena skämtet (ordinarie truppen? Inte än). Nog fan vore han värd en vink om att han är en framtida landslagsstjärna? Men hans tid i landslaget kommer. Hans tid i klubbfotbollen är redan här, jag vet det, Dulle vet det. Frågan är om landslagsledningen törs inse det.

För kvaliténs och smakens skull

Välkommen till Wurstjugend. Här kommer jag att publicera mina monologer om fotboll i allmänhet och Halmstads BK i synnerhet. Varför en HBK-blogg? Tja, det fanns mig veterligen ingen förut, och det skrivs ändå alldeles för lite om HBK på nätet. Samtidigt får andra skitlag och -spelare på tok för mycket utrymme. Wurstjugend är mitt försök att utjämna balansen.

Vi ses.